Efter en stunds velande tog jag på mig löparbyxorna och joggingskorna och gav mig ut för att springa en stund.
Jag skulle kunna säga att det var härligt att vara ute och springa, men nej, det kändes faktiskt bara allmänt jobbigt. Kände också att jag antagligen håller på att bli sjuk, halsen hängde verkligen inte med.

Att öka tempot fanns verkligen inte, och jag gissar att jag sprang de två kilometrarna på flera minuters längre tid än jag skulle ha gjort för några år sedan. '

Då skulle man kunna säga att min påbörjade sjukdom var anledningen till att det blev så jobbigt, men det vore en ren och skär lögn. Jag har helt enkelt blivit en soffpotatis. Suck! vad jag har gjort med mig själv ;P

Nu är jag igång i alla fall, så jag får hoppas att jag fortsätter nu också. Pluspoäng till mig att jag faktiskt inte gav upp mitt i allt (även om det var väldigt frestande). Det måste ha varit min höjdpunkt på min klädsel, de rosa grisstrumporna, som gjorde det.

Ska också tillägga att jag utförde mitt eget lilla styrkepass här hemma efteråt också. En extra pluspoäng eller vadå? ;)

 Skulle inte tro att jag ger upp med de hetaste strumporna som finns ;)