För första gången på nästan två år har jag besökt frisören. Dagen började med en touch av ångestkänslor, jag vill inte gå till frisören. Jag vet aldrig vad jag vill, och hur lätt är det då att säga det till någon annan?
Inte för att jag inte gillar att folk fixar med mitt hår, det är faktiskt härligt. Men det handlar om det där att göra ett beslut om att förändra något som kan bli så fel.

Men när det börjar gå som en daglig underhållning att dela på alla slitna hårstrån är det faktiskt dags att pallra sig dit. Oavsett om man vill eller inte.

Säger man att allt slitet ska bort, så vips är 20 centimeter borta. Jag känner mig lite naken. Ärligt talat! Det är så mycket kortare, och mycket tunnare än än jag är van vid. Förutom den ångestfyllda klippningen så testade jag att färga slingor och håret känns flera nyanser ljusare. Helt okej faktiskt med den delen, så slipper man se ut som en råtta i alla fall ;)

Luggen blev kvar, så länge, men till sommaren ska den ersättas med snedlugg. För pannlugg och solbränna är aldrig en bra kombination (flashbacks från sommaren 2008).